Teater - Timmarna med Rita
Recension av Bo Borg för NLT

Österängs Bygdegård genomför alltid fina arrangemang. Det kan vara alltifrån midsommarfirande till marknader. Och några gånger om året är man också värdar för kulturevenemang. På söndagskvällen fick vi vara med om en på många sätt mycket bra teaterföreställning; Timmarna med Rita av Ken Russel.
Som alltid i Bygdegården var det hemtrevligt och välkomnande med fika i biljettpriset till pausen när man sitter vid dukade långbord och kan byta åsikter om det man är med om.
Timmarna med Rita är en succépjäs skriven 1980. Den drar stor publik år efter år i hela västvärlden. Det handlar om en fördjupad och uppdaterad version av den gamla My fair lady - historien. Kvinnan av folket vill och får lära sig bildning och kulturella koder. Hon kämpar sig till den bildning som hennes lärare har och tar för given. Det handlar om folkbildningens välsignelser och om kulturens betydelse för att ge människornas liv innehåll, djup och värde.
Det är en pjäs som är både lätt och svår att spela. Lätt för att dramatiken är så övertydlig och budskapet kan förstås av alla. Och mötet mellan obildning och fikultur frammanar många skratt. Dialogen är rapp och tempot högt. Men pjäsen är svår för att det är så lätt att göra schabloner av figurerna. Filmatiseringen med Michael Caine går rakt och fånigt rakt i den fällan. Och jag har till exempel sett en uppsättning på Östgötateatern som blev en välmenande kalkon genom att figurerna blev typer i stället för människor.
Därför var det dubbelt spännande att se den här utmärkta iscensättningen. Kim Lantz regi hade precisionen hos en shakespearesonett. Och det vore en snål underdrift att säga annat än att de båda skådespelarna var suveräna.
Det här är en pjäs där replikerna ska swischa fram och tillbaka som i en pingismatch på elitnivå. Och meningsutbytena innehåller många existentiella underskruvar som man inte får missa i hastigheten. Det kräver känslig och inkännande järnkoll i regin och av skådespelarna. Det hade man här.
Det här är den lätt bästa uppsättning jag sett av Timmarna med Rita. Den har bara två roller, läraren och eleven, som ska bära fram hela budskapets alla nyanser och bottnar, såväl psykologiska som samhällskritiska. Det är kanske lättare att spela den försupne läraren, men jag har flera som gjort honom till en larvig kuf. Kim Lantz gör honom till en trasig människa och desillusionerad idealist. Camilla Hansson gör Rita med all den ivriga kunskapstörst som hör hennes svåra kulturella klassresa till. Hon undviker fällan att larva till sin hårfrisörska. Hon har respekt och insikt och därför blir hennes tolkning så rasande bra.