Vårtal vid Jättafjät 2010
Av Bengt Löfgren

Kära Österängsbor – Kära vänner!
Varför kallas det då Valborgsmässoafton?
Valborg, med namnsdag den 1 maj, är ett flicknamn som vi direkt förknippar med valborgsmässoafton. Det är den dagen - eller just den här kvällen - som våren sen gammalt anses börja .
Ingen årstid är mer efterlängtad än våren. Åtminstone av de av oss som inte har alltför besvärligt med pollen. Vi uppfylls av en så härlig känsla – nästan som en sorts förälskelse - då vi ser vitsipporna blomma, björkarna börja skimra i grönt och hör trastar och rödhakar spela i skogen. Och – Tänk - Snart är svalorna här och då har våren redan förbytts till sommar!
Anledningen till att vi firar Valborg härstammar från Tyskland. Valborg – som enligt legenden var dotter till prins Rickard i England - föddes år 710 i Devonshire. Vid dryga 20 års ålder kallade ärkebiskopen av Mainz Valborg till Tyskland, för att hjälpa till med att kristna tyskarna. Hon blev sedermera abbedissa i Heidenheims nunnekloster, där hon dog år 779.
Några årtionden efter sin död blev hon så helgonförklarad. Det var sedan till den Heliga Valborgs minne som en särskild kult utvecklades i Tyskland som innebar att man tände eldar på just den här kvällen för att skrämma bort häxorna som samlats på Blocksberg för att invänta våren.
Först på 1800-talet hade seden spritt sig till Sverige och blev det vanligt med eldar på Valborgsmässoafton. Man brukade då släppa ut korna och fåren i skogen den 1 maj. Där fick de gå och beta hela sommaren. Därför menade man att det var det bra att tända eld vid Valborg. Då trodde man att de vilda djuren skulle hålla sig borta från tamdjuren i skogen.
Vår Valborg
I vår tid har vi väl alla något alldeles eget vårtecken! För många är det säkert Tranan som kommer med våren till Hornborgasjön. Någon annan tycker kanske att våren kommer när de första motorcyklarna syns på vägarna. Valter Svensson på Komossen tycker att våren har kommit när Marianne – min kära hustru – tagit på sig målaroverallen och börjat vårrusta husbåten…
Men för oss alla är det ett säkert vårtecken att vi på denna kväll åter har samlas på Jättafjät för att välkomna våren. Äntligen har den riktiga våren kommit till oss här i Österäng. Lika efterlängtad varje år! Men kanske ändå i år extra efterlängtad efter en ovanligt lång och kall vinter.

För det är något speciellt med våren, med Valborg men också med Österäng!
Återigen står vi här vid Jättafjät - på valborgsmässoafton 2010 - och väntar på att elden skall tändas. En självklar tradition som värmer både kopp och själ - och en tradition som jag naturligtvis också är glad över att vi tar till oss och bevarar.
Men det är inte lika självklart – och det vet jag gäller många med mig – att man så tydligt också kan känna värmen från alla er som bor och/eller tycker om att vistas här i Österäng. För de av er som är födda i Österäng är det kanske självklart, men det är det definitivt inte för mig som flyttade hit 1994.
Här i Österäng är Jante förpassad i evig exil. I Österäng gäller att alla är vänner! -”Främlingar är vänner , vänner som vi bara ännu inte känner”. Här behöver ingen stå utanför. Alla är välkomna, och alla får vara precis som den man är. Självklart behöver jag egentligen inte säga mer, för jag vet att ni vet vad jag menar.
Bara det faktum att jag som inflyttad Österängsbo får stå här och hålla vårtalet är ett hedersuppdrag som jag aldrig skulle fått i motsvarande situation i Dalarna, i Lidköping eller knappast ens i Årnäs.
Österäng är Österäng - men det är ändå vi som bor här som gör byn så speciell, och det är definitivt inte själklart!
Allt vaknar till liv
Varje vår förundras jag över det fantastiska som händer då allt vaknar till liv igen efter en lång vinters vila. Det som ser ut att ha varit helt dött får på bara några veckor ett sprudlande liv. Jag tror att vi alla någon gång förundras över hur detta kan ske gång på gång, - men vi tar det ändå som själklart att det skall ske.
Våren är ju också en tid för vår självdeklaration. För oss som ännu inte deklarerat våra inkomster är det hög tid att göra det. Men en annan sorts självdeklaration kan vara att vi en dag som denna stannar upp och låter några kanske spirande tankar att slå rot.
Är det inte så att vi alldeles för ofta tänker på det som har varit eller på det som skall komma? Men vi har många gånger svårt att uppskatta det som är just nu. För det är sannerligen inte självklart att det alltid kommer att vara så här!
I mitt jobb ser jag dagligen hur egoistiskt och kortsiktigt vi tänker. Hur vi utan att blinka roffar åt oss av våra barns rikedomar. Vissa av oss tycker sig t o m ha rätten att gå ut i krig för att kunna fortsätta att använda olja, kol och gas. Trots att vi innerst inne vet att det är förödande för hela vår planet.
Att allt fler förstår att vi måste förändra vårt levene och bidra till ett hållbarare samhälle är också en form av vår – ett uppvaknande. Men ändå hittar vi tusen orsaker att låta bli, vi gör det inte nu, vi gör det sen! Tänk om vår självdeklaration och våra tankar kunde förmå även våra politiker att utan kompromisser våga fatta rätt beslut. Vår planet godtar inga kompromisser.
Nog om detta! En dag som denna skall vi istället passa på och njuta av våren och inte låta några negativa tankar ta över.
Vackra Österäng
När jag som utifrån kommande här i Österäng kan se allt det positiva som Österängsandan kan åstadkomma - så ser jag också en ny vår spira för vår planet. Kan man i Österäng så borde man kunna även Minnesota, Chile och Bagdad. Därför vill jag ha mera vår. - Mycket mera och en längre vår!
Alldeles runt hörnet väntar oss nu en bedövande blomsterprakt, med skir nyutslagen grönska och ett allt varmare Vänervatten. Jag är mycket tacksam för att kunna få tillbringa mycket av min tid i vår vackra bygd.
Enligt mångas bedömningar är trakten runt Kinnekulle inte bara Sveriges vagga utan dessutom en av landets absolut vackraste platser. Carl von Linné upptäckte detta redan på 1700-talet, Jan Guillou på 1990-talet med sin trilogi om Arn Magnusson.
Jag blev hänförd och förförd redan när jag första gången kom till Naverkälle en kall januaridag 1994. Jag kände direkt när jag rundade vårt blivande pannrum att nu hade jag äntligen kommit hem.
Det är 16 år sedan och jag kan fortfarande känna samma känsla i maggropen, när jag en tidig vårmorgon får blicka ut över Valters underbara kohage, ha en picknic bland Ramslöken i Munkängarna, en grötfest i Bygdegården eller att bara få finnas till på en husbåt på Vänerns vatten.
Många av er har säkert liknande upplevelser. Nu är det vår. Nu kryper vi fram ur våra iden och börjar leva.
Avslutning
Jag vill därför avsluta med att uppmana oss alla till att ta vara på ett par lediga dagar och bara njuta och tillåta oss att se allt det som sker i naturen. Förhoppningsvis också upptäcka att det faktiskt finns sådant som är ovärderligt och som aldrig kan mätas i pengar!
Låt oss förstå hur lyckligt lottade vi är som får leva och bo i ÖSTERÄNG
Nu hoppas jag förståss att vi efter en lång vår också får en lång och härlig sommar med massor av roliga och spännande upplevelser.
Men missa inte att ta vara på just den här tiden då våren är som bäst. Ta vara på allt vad naturen ger - och ta vara på varandra. Jag önskar oss alla en riktigt fin vår. Låt oss njuta av ljuset och av allt som börjar spira och gro!
Nu skall vi strax få njuta av Jättafjätskören som faktiskt bildades på just denna plats för exakt 2 år sedan, och som ska värma oss med vacker skönsång och en glädjespridande utstrålning.
Men innan dess vill jag nu att vi tillsammans hälsar den svenska våren, som nu kommit till Österäng precis som den är - just här och nu - med ett fyrfaldigt leve!

Ett fyrfaldigt leve för våren
Hurra, hurra, hurra, hurra!